evilannanas

Även första året på många, många år som jag inte känner panik över årets jobbigaste tid:julen.

Känns som att jag kommer överleva detta år.
Julen ligger dock fortfarande på nummer ett av ångestskapande tider.

Nä, alltså nu får det fan vara nog. Jag börjar känna mig rejält utanför.
Varför ska alla springa omkring med gravidmagar nuförtiden?
Och varför måste alla lägga ut sin gravidvecka beräkning på Facebook?

JAAAAAAAG vill också ha en fet gravidmage. Jag vill också lukta på bejbis och vara lycklig över en familj som man själv skapat. Fast jag vill ju först ha en kärlekfull karl att skaffa kärleksbarn med.

Idag är det tre styckna som revealat att de är gravida på ansiktsboken. Om jag ska lyckas undvika det faktum att alla är lyckligt lottade som har sig en karl, så är det nog lika bra att lägga ner FB:andet.

Och det var allt.

... för i min värld finns inget som kallas tårar.

Ursh fy blä, det är för mycket på tapeten nu. Allt sitter fastklistrat som snor och jag orkar seriöst inte ta tag i nåt av det. Ge mig en spyhink istället.

Svårt att ta en sak i taget, när det är minst femton av dem som måste göras samtidigt.
Igår var första gången på länge som jag fick tillbaka den där krypande stressen under hudens alla skavanker. Inte det trevligaste. Jag är gravid med planer och måste-göra-saker och detta uppsatsskrivande ska vi inte ens tala om.

Förresten ge mig en snornäsduk istället.

Snart fyller jag halva livet till 50.

Sweet!

Undar vad det ska bli av mig när ag blir stor?

Då skulle ingen människa i hela världen lida av stress.



Om tiden inte fanns skulle inte mina tissar ha börjat hänga redan vid 25 års ålder och inte heller huden börja skrövla sig runtom mina ögon. Men jag är också vacker efter 15 drinkar på krogen, som det ärliga facebook-testet sade mig.

Men jag tycker om tiden, tiden när man var ung och inte hade något annat än sig själv att oroa sig för.
Idag sitter man med högar av så kallade bekymmer och undrar när högen ska börja sina. För varje bekymmer som sopas under mattan så kommer femton nya. De frodas som svamp. Jag får panik och sopar allt under mattan och hoppas att det inte syns att jag undviker problemen. Fast min plan är att bygga en så stor hög av skit att jag en dag kan använda mattbullen som en ruschkana till finare delar av livet.

Det är fredag idag. Fredag som student innebär att man vill söka sig ut från sin igendammade lya och utforska nya marker. En fredag hemma skulle innebära kramkalas innanför någon kär väns dörrar med massa godis till kärlek.
Jag hade behövt åka hem, bara för en stund. Eller så hade jag behövt någon från hemma här, bara för att bli normal och sluta fundera så jävla mycket på "tänk om..."

Det finns inget jävla tänk om som inte får en att fundera på triljoners med andra tänk om till svar.

Jag såg Justin Timberlake igår, eller det hade åtminstone kunnat vara han för 12 år sedan.
Han var hursomhelst en fröjd för ögat. Finns inga ord som kan beskriva varelsen.
Sagolik hade han  kunnat vara om han var från det kvinnliga könet, men orden för det manliga räcker inte till...


Vi kommer definitivt inte från samma psykavdelning iallefall.

Jag vill krama någon jag tycker om. Jag vill pussa någon jag älskar. Jag vill vara kär.

Allt känns så mycket lättare när man är två. Fast allt kan vara mycket jobbigare då.

Det blev tamejfan den bästa söndagen under mitt nästintill 25-åriga liv. Trots att jag inte ätit en lyckokaka eller sett en stjärna falla.

Jag vaknade upp och insåg att gårdagens studenter festat bort alla namnlappar från samtliga dörrar och brevlådor. Japp, det är så när man studerar och känner sig som en trotsig 5 åring igen. Dck hade någon trevlig själ lämnat mig en 50 lapp på gatan, så nu kan jag handla helgens höjdpunkt Bingolott utan att må dåligt över att jag kanske inte får ut någon vinst av det.

Det finns så mycket som gör mig överlycklig och som får mig att vilja hoppa chaplins glädjeskutt över hela hemmet. Men det tåls att hålla mina smidande planer hemliga en liten stund till.

Jag har iaf världens bästigaste vänner och jag behöver inte ens önska att jag kunde adopteras in i Brad och Angelinas familj, för min är den bästa av alla bästigaste.

Happyface!

Idag är en dag efter en sån där dag på krogen. Kul? Njae, inte speciellt. Varken under tiden eller efter.

Jag har dock inte spytt eller lidit av någon form av skallebank. Förutom mitt egna tänkande. Men den här tröttheten är fan snäppet värre. Känns som att jag har sovit för ett år framåt nu. Dagen försvann mellan drömmarna och nu sitter jag här och funderar på varför studenterna ids ha fest nere i källaren sittandes på helgens tidningsblaska.

Imorgon vill jag vakna upp och känna att det tamejfan är den bästa söndagen på länge. Riskfaktor för att det ska ske ligger på minus just nu, men en vacker söndag som en nästan 25 åring måste man ju kunna uppleva.

Har funderat länge. Hur mycket jag än funderar så kommer jag inte fram till något. Ett avslut. Jag har funderat på avslut ... dock utan slut. Irriterande, frustrerande och förvirrande. Behöver jag ett avslut?

Jag vet att jag kanske behöver ett avslut, men jag vet med all säkerhet att det avslutet egentligen är ett kapitel som passerat för länge länge sedan. Det kanske är försent för ett avslut?

Jag behöver nog ett avslut, bara för att kunna gå vidare. Trots att jag intalat mig själv att jag för länge sedan har gått vidare så har jag nu insett att jag nog inte har det. Det gör dock inte lika ont längre. Behöver du ett avslut? Behöver man ett avslut om man redan har gått vidare till nya marker?

Jag är fortfarande lika irriterad, frustrerad och förvirrad.
Men jag vill inte ta mig mod till ett avslut, om du bara ser det som ett avslutat kapitel ... för det gör inte jag.

Igår var en av de sjukaste dagrna jag upplevt på länge. Trodde ett tag där att mitt liv var slut.
Allt började med en snorig förkylning, som eskalerade något... Ta dig i röven halsfluss och dylika streptokockerarter, jag kör på the big one. Halsinflammation, med risk för halsböld. Och allt är Jessicas fel.

... men jag känner mig döende.


Magen skriker efter hemlagad mat på pappas vis.
Jag är så hungrig så jag hade fan kunnat äta den där gamla korven i kylen, men det känns inte tillräckligt mättande... så jag väljer att avstå. Eller helt enkelt avstår för att kanske slippa spy på tom mage.
Jag står inför ett dilemma utan ände. Jag har faktiskt mat i frysen också, men jag orkar helt enkelt inte tillaga den. Om jag hade bestämt mig för att göra det iaf, så ids jag inte lägga ner nog energi på att faktiskt göra den god också. Eller hade det egentligen spelat någon roll? Eftersom jag inte ens har några smaklökar i denna förbannade förkylningstid.